Nu är jag tillbaks från en fantastisk vistelse i Italien! Walter har lärt sig simma själv med puffar och vi har äntligen lyckats vänja honom av med blöjan. Sånt man glädjer sig över som småbarnförälder ;) men det var inte helt utan dramatik. Efter nästan två veckor utan att han så mycket som doppat stortån i vattnet beslutade jag mig för att det fick vara nog. Jag är av den åsikten att ibland måste man faktiskt hjälpa sina barn att övervinna sina rädslor. I synnerhet om det handlar om saker som verkligen inte är farligt utan mest har blivit en blockering. Så jag gick ut i vattnet med honom i famnen (han nuddade dock inte vattnet till en början) sedan tog jag det steg för steg och Walter skrek som om jag försökte dränka honom. Det kändes som att hela stranden stirrade (vilket de gjorde enligt Mårten) men vad ska man göra? Jag doppade honom halvägs och till slut lugnade han sig lite, då gick vi upp. Nästa dag gick det bättre utan gråt och sedan gick det istället inte att få upp honom i vattnet. Sista dagarna simmade han själv med puffar och var överlycklig. Jag fick insikten om att man så lätt glömmer att man gör sitt barn en björntjänst genom att inte låta dem utmana sina rädslor ibland, för belöningen var verkligen att flera saker (som att vara utan blöjor exempelvis) kommer med på köpet. Det liksom bara rasslar till så har man gjort ett genombrott i utvecklingen.

Bara en insikt från min sida.